25 Okt 08 Vad är ”inre djup”?

 Jag stötte på uttrycket ”inre djup” i samband med en karaktärsbeskrivning och undrade vad det kunde betyda. Mina egna associationer var att det handlade om förmåga till introspektion, eftertänksamhet och kontemplation. En google-sökning visade att uttrycket är vanligt förekommande vid beskrivningar av

1. måttangivelser av kärl eller lådor
2. själsliga egenskaper 

Enär den i första meningen ovan angivna karaktärsegenskapen inte beledsagades av någon enhet eller numerär, beslutade jag att begränsa vidare undersökningar av uttryckets innebörd till punkt 2 ovan, dvs själsliga egenskaper.

Google books har skannat in  ”Skandia: Tidskrift för Vetenskap och Litteratur”, utgiven 1833, och däri fann jag en intressant text som använde ovanstående idiom. Citatet här nedan, vilket jag hoppas någon läsare ska finna vara icke utan intresse, är från sidan 289-292 i inledningen till ett stycke betitlat ”OM UNIVERSITETS-INRÄTTNINGEN FRAGMENTER OM CULTURANSTALTER I ALLMÄNHET”:

”Mensklig förädling, cultur, humanitet äro ord dem väl ingen, som icke med hela sin varelse fallit under råhetens eller sjelfviskhetens välde, förmår uttala utan vördnad. Men oaktadt denna vördnad, är dock föreställningen om den sak, för hvilken man därigenom yttrar sin välvilja, hos de flesta dunkel och förvirrad. Denna dunkelhet synes åter hafva sin grund i ensidighet. Culturens idé innebär nemligen å ena sidan menniskans förvandling till ett bättre tillstånd, genom inre andeliga krafter, och uttalar å den andra den positiva betydelsen af det för menniskoslägtet gemensamma, i följd hvaraf den i det förra afseendet har att kämpa med råheten och i det senare med egoismen. För att uppfatta culturens väsende och derom erhålla ett fullständigt begrepp, måste man i föreställningen förena dessa dess båda hufvudrigtningar och genom den lefvande kraften af den princip som gemensamt bestämmer dem besegra deras söndring och ömsesidiga strid. Om man åter uteslutande uppfattar blott den ena sidan af culturens betydelse och förnekar den andra, uppkommer en åsigt, som sin grund är falsk och i sin tillämpning förderflig. Det omedelbara uttrycket af en sådan ensidighet är söndring och strid emellan culturens hufvudrigtningar och emellan anstalterne for hvarderas befordran och såvida söndringen när den en gang bemägtigat sig det hela fortgår äfven inom dess enskilda delar utgrenar den sig i flerfaldiga strider som under den förvillande skepnaden af stegrad verksamhet i sjelfva verket ej äro annat än det helas fortgående upplösningsprocess. Den verksamhet genom hvilken culturen gör det gemensammas magt gällande öfver det enskilda och med skyldighetens mångfaldiga band tvingar detta att med sjelfuppoffring befordra det förra kallas civilisation och dennas organ är samfundslifvet verkande genom sina tvenne hufvudformer staten och familjen. Den verksamhet åter som uti inskränktare mening kallas en cultur befordrar omedelbart individualitetens utveckling och befrielse ifrån råhetens kufvande magt och de grundkrafter hvarigenom den åstadkommer detta äro vetenskap och konst. Att emellan dessa culturens bägge hufvudrigtningar en söndring för det närvarande äger rum och utgör ett hufvuddrag i tidehvarfvets charakter torde väl svårligen kanna nekas. Den protest emot civilisationen och allt som inom samhället upprätthåller det gemensammas magt hvilken i våra dagar, fräck i ord och våldsam i handling, förvildat tänkesättet, skakat samhället och nästan till en herrskande folkstro förvandlat den meningen, att individualitetens befrielse eller emancipation ifrån alla band, som hålla den i beroende af det gemensamma är den medborgerliga verksamhetens högsta mål; denna protest har skett i den af vetenskapen bestämda culturens eller upplysningens namn. Det är väl sannt, att sedermera vetenskapen eller åtminstone de flesta af dem, som genom sin bildning kunna anses berättigade att föra dess talan, förnekat sin bekräftelse af detta käckhetens företag, och i stället framträdt till reaction deremot. Men detta torde dock mindre härröra derifrån att vetenskapen öfvergifvit egoismens princip och mera än förr hyllar och erkänner den positiva betydelsen af det gemensamma än derifrån att i spåren af den i flera afseenden med framgång genomförda emancipations tendensen och under dess skydd, en verldsåsigt utvecklat sig, som är för låg, att någonsin ktin na af vetenskapen erkännas I stället att sasom ändamål anse individualitetens inre fullkomlighet och förädling genom dess högre förmögenheters välde öfver de lägre, antager denna åsigt att den enskilda varelsens högsta bestämmelse är dess timliga välstånd, beqvämlighet och njutning; och, så vida den uppskattar allt efter dess betydelse såsom medel för detta ändamål, måste den såsom onyttigt förkasta det högre sträfvande, som egentligen utgör vetenskapens väsende. Och derföre har den äfven ej försummat att emot detta sträfvande och det slags ädlare intellectuala krafter, af hvilka det i följd af en inre nödvändighet måste hyllas och befordras, rigta ett bittert och efter yttersta förmåga mördande hån. Å andra sidan har civilisationens reaction emot den individuella culturens söndringsförsök icke heller uteblifvit. Det är ej nog, att i de samhällen der styrelsens negativa princip eller den kufvande magten har en af råheten ännu understödd öfvervigt, man fått se vetenskapen blifva föremål för ett verkligt eller åtminstone strängt botande förtryck: utan äfven i de friare staterna har en för vetenskapsodlingen måhända ännu vådligare kraft utvecklat sig genom den ej blott i ord utan äfven i flerfaldiga åtgärder i synnerhet i afseende på uppfostringsanstalterne, uttalade opinion, enligt hvilken vetenskapen, endast såvida den for Staten i dess nuvarande utvecklingsform kan vara användbar, förtjenar skydd och uppmuntran; då deremot det, som är af högre betydelse, än att det kan motsvara detta behof, icke allenast bör såsom onyttigt anses, utan äfven, savida det åt uppfostran gifver en för den uppfostrades snara och omedelbara användbarhet hinderlig rigtning, såsom positift skadligt kufvas och om möjligt utrotas Denna opinion och den handlings- och förvaltnings-princip, som deruti rotar sig, misskänna vetenskapens egentliga betydelse, och inse ej att denna med sin högsta praktiska kraft är rigtad icke mot det närvarande, utan mot framtiden, och att den till en del just genom denna från det närvarandes välde sig befriande och mot det okända tillkommande ihärdigt sträfvande rigtning, uppenbarar sitt inre djup, sitt stora och nödvändiga förhållande till culturens heliga ändamål.”

Medans jag skrev ovanstående fick jag lustigt nog meddelande från en bekant som berättade att han idag åker motorcykel till Sala Silvergruva för att där uppleva en guidad visning av gruvan ner till 60 meter, ett inre djup kan man säga.

Ytterligare en text, som dök upp i min sökning, var en artikel i SvD om medvetande och meditation. I artikeln berättar en person om sitt intresse för att studera medvetandets processer. Från denna artikel var det lätt att hitta vidare till ”Drömmen om det goda” som är ett icke-våldsprogram i Dag Hammarskjölds fotspår.

I mitt minne dök nu upp några betraktelser jag nyligen funnit i texterna på Inslag, en website av  Peter Santesson-Wilson, en plats på nätet som jag upptäckte först igår. Att senaste bloggposten refererar till tidningen Axess, som jag också såg första gången igår, är ett lustigt sammanträffande som delvis faller inom ramarna för mina tankar kring vad jag kommit att kalla psynkronicitet.

Nå, vad är inre djup? Det vill jag att mina läsare ska fundera över. De som så önskar är varmt välkomna att ge svar på denna och andra frågor.

Etiketter: inre djup, psykologi, själen