Anländer Sassnitz kl 22 i ösregn o åska. Håller på att bli prejad av en tjeck turist. Campingen i Stralsund har stängt, de beklagar. Mina ögon bevekar värdinnan som låter mig få en plats om jag lämnar mc på parkeringen. Alternativet är ätt köra i beckmörker, regn mot en camping någon mil bort som kanske har öppet. Slår upp tältet i regnmörker. I pannlampans sken står det klart för mig varför någon öppnat fodralet till det nya tältet: de behövde givetvis tältpinnarna! Jag törstar, och tröstar mig med en flaska mkt god tysk öl. ”Freiberger” står det på etiketten – och jag känner mig som en fri borgare.

När jag lyckats få ut kontanter och campingen dyrkat upp sitt kassaskåp får jag tillbaka mitt pass, äntligen.

Ger lite spätta mot Berlin men ändrar mig och kör mot Groslar, sedan av motorväg och hamnar i ett vackert landskap med gammal gles lövskog, likt Skåne runt Härkeberga slott, och här kör massor av hojar. Runt Grazow m.m.. Njuter några timmar av bara körning i perfekt väder. Kommer till vackra Luneburg, vandrar runt lite i gamla stan och äter chicken bombay.
Kör in i väldigt vackra Goslar, så medeltida att man förväntar sig Kunigunda runt hörnet.
Har börjar bergsområdet Harz och jag kör mot Bad Grunde när mörkret och regnet är över mig igen! Tar första, men INTE bästa camping och söker skydd.
Efter currywurst och ett par tre öl somnar jag i tältet och vaknar vid midnatt av att regnet slutar.
Efter dusch och rena kläder bestiger jag hojen igen.

Otroliga vägar och Alla håller god hastighet, av polis eller fartkontroll syns ingenting. Hittade ett pensionat någon nämnt men nobbade, tog in på vandrarhem istället.
Måndag eftermiddag och vilar lite på rummet.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

I förrgår körde jag in till Solna för att träffa sonen som var där som coach för basketlaget Lobas, som spelade i turneringen Spirera Cup.

Lomma vs Luleå

Det var ett fint basketlag som spelade bra och verkade ha skoj tillsammans. Verkligen skoj att vara med på ett hörn!

Igår startade jag dagen med 1 km simning i Enköpings idrottshus och därefter tog jag bilen (med cykel lastad) till Solna igen.

Samtidigt med Spirare Cup pågick Ungdoms NM Basket så det var väldigt kul att titta på och igår såg vi finalen U18 som Sveriges damer vann mot finskorna.

Glada svenskor efter vinst i Basket-NM ungdom

Efter det åkte sonen plus laget mot Skåne ”Home, Sweet Home”, så efter att jag vinkat farväl så tog jag ut cykeln ur bilen och körde en sväng in till Stockholms centrum.

Dags att åka minibuss mot centralstationen

På kartan ser man ungefärliga körvägen, med start och mål ungefär vid den storta svarta blobben uppe till vänster.

Cykelvägen (karta från http://www.openstreetmap.org )

Det var bra att ha låga växlar vid de branta backarna på Söder!

Efter att ha cyklat uppför en särskilt brant och flåsig gata, Bellmansgatan, var det kul att se en Bishops Arms!

När jag gick in så spelade ett lajvband ”Så lunka vi så småningom” av just C-M Bellman!!

Sedan cyklade jag runt ännu en sväng på för mig helt nya vägar innan jag vände tillbaka norrut.

Vid slussen hörde jag livemusik:

Bra rockband och fin sångerska

Det var någon sorts miljöarrangemang, antagligen med anledning av Världsmiljödagen.

Sedan cyklade jag till Gamla stan och lyssnade på livemusik igen: Mozart av en orkester mitt på Stortorget!

Cyklade sedan vidare mot centrum och kom mitt in i en restaurangmässa i Kungsträdgården. Gott om folk!

Kungsträdgården

Därefter cyklade jag tillbaks till Solna och tog bilen hemåt igen.

En bra dag. (Tyvärr var jag för trött för nattens planerade exkursion vid Dyarna med Naturskyddsföreningen.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

Körde först till Pampas marina och strosade runt lite i hamnen och förundrades över alla nya husbåtar där. Jag besökte också Svima kajak- och friluftsbutik. Här ställde jag också bilen och tog cykeln in mot staden.

Omväxlande väder var det: ömsom sol ömsom regn. Jag hade regnkläder med så det gick bara fint.

Mycket intressant att cykla runt i Stockholm lite och se staden från cykelsadeln.

På hemväg kom jag på att det var länge sedan jag ätit på en riktigt bra indisk restaurang, så jag styrde bilen mot Indian Inn på Verkstadsgatan, med cykeln där bak.

Jag har fortfarande svårt att hitta i Stockholm, men jag kom ganska rätt på den här gången, men jisses vilka trafikstockningar där var och MASSOR MED FOLK!

Det var uppenbarligen någon sorts loppis i hela området.

Överallt stånd och försäljare.

Söders alla unga vandrade runt i solskenet och alla verkade glada och belåtna.

Det spelade mindre roll om de gick mitt i gatan eller någon annanstans. Trafiken flöt inte så bra….

Jag skulle helt klart ha tagit cykeln hit också, för jag lyckades inte hitta någon p-plats, så jag såg till att hitta en väg ut ur röran av människor och saker.

Sedan styrde jag kosan hemåt.

Väl hemma lagade jag indiskinspirerad gryta på fläskfilé marinerad i balsamvinäger med vitlök och chili. I grytan fräste jag paprika, lök, kanel och diverse kryddor och bräserade med rödvin. Sedan serverade jag anrättningen med ris och en Sigtuna Summer IPA på min balkong. Smaklig spis!

Ganska lyckad dag. Jag ska ta med mig cykeln på fler utflykter!

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

Uppdateringarna av bloggen här sker mycket sällan nu för tiden. (Faktiskt så uppdaterar jag oftare de bloggar jag driver yrkesmässigt.)

Det finns många konkurrerande webbplatser att besöka, både för mig och för andra och jag skriver ofta inte några längre texter. Det finns nog en trend att blogginläggen jag publicerar här tenderar bli sådana där jag inte förväntar mig reaktioner, nästan som om det vore dagboksinlägg. Eller att det åtminstone och hur som helst bara blir egocentriskt örlande. Inget nytt i det iofs.

Den sociala interaktiviteten med bloggen – och de bloggar jag interagerade med – var en av de främsta anledningarna till bloggens tillkomst och ursprungliga drift. Idag sker alltmer av social, digital interaktivitet på Facebook, Twitter och andra företag. Till detta kommer några forum jag besöker då och då.

Nu tar jag snart beslutet att avsluta detta blogginlägg, som du precis läst.

Orbital gyrus, en del av hjärnan som aktiveras vid beslut.

På återseende.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

Situation Room, Sony Remote Control

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

I förrgår cyklade jag återigen hem efter jobbet i rusningstid och närmar mig samma rondell… Eftersom jag cyklar med nerförsbacke och medvind har jag en god hastighet, kanske 30 km/h, max 35. I rondellen ser jag en orange volvo av äldre modell, med förare som är kanske 55-60 år och två passagerare cirka 70-75 år.

Det märkliga i den här situationen är nu inte att personerna i bilen ser mig, men jag undrar HUR de ser mig? De glor nämligen alla åt mitt håll med uppspärrade ögon och gapande munnar. Ser jag ut som en farlig projektil eller vad? Det riktigt märkliga är att föraren STANNAR bilen mitt i rondellen!

Jag, som hade spanat in en lämplig kurs för att skära igenom rondellen med minsta möjliga energi- och hastighetsförlust, blir först mycket häpen, men det finns liksom inget val när bilisten UPPENBARLIGEN har uppfattningen att jag kommer från höger och har företräde?! så jag trampar på och passerar rondellen på två röda, (jag föreställer mig) till stor häpnad för övriga trafikanter.

Orange Volvo med häpna passagerare

Det riktigt roliga är att jag under en längre tid följt en hetsig debatt i lokalpressen om HUR man ska köra i rondeller, och varför. Vi cyklister färdas inte olagligt i trafiken, med mindre än att vi tvingas till det. Ofta känns det som att vi är laglösa (fredlösa) och lovligt byte för rovdjurstrafikanter.

Men, jag är en överlevare.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

Med mörker och ljus stiger den digitala världen stiger fram och omfamnar vår historiska verklighet.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

I Uppsala en vacker höstdag, närmare bestämt den 11 oktober 2010, promenerar jag över en av Fyrisåns broar i centrala Uppsala.

Intill ena brofästet står en skäggig fotograf i 45-årsåldern som, försedd med två stora kameror och tillhörande långa objektiv, fotograferar några änder.

En yngre fotograf, runt 30 år, försedd med enbart en liten kompaktkamera, tilltalar den äldre fotografen och, förstår jag av hans gester, ber om att bli fotograferad av den andre, med den förres lilla kamera.

Jag tycker det är så otroligt roligt att se den äldre fotografen inta olika poser för att hitta bra vinklar och få med domkyrkans torn i bakggrunden. Han vrider kameran och hukar sig, han går ner på knä och krumbuktar sig.

Första bilden granskas sedan kritiskt av den yngre fotografen. Han är tydligen inte  helt nöjd med resultatet för jag får se samma procedur en gång till. Den här gången går den äldre fotografen ner på bägge knäna och den yngre sträcker på sig och bröstar sig i sin fulla längd. Andra bilden granskas och den faller tydligen dem bägge i smaken. Nu lyckas jag ha sinnesnärvaro nog att ta fram min egen kameramobil och tar några bilder.

Fotografer granskar fotografs foto av fotograf

Därefter vill den yngre ha en annan sorts bild och sträcker ut sig på en parkbänk och poserar.

Fotografer poserar för fotografer.

De skiljs åt och vinkar glatt tillbaka åt mig.

Fast när jag tänker på det, undrar jag lite vad jag skrattar åt.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?

På vägen passerade jag en liten gångbro som välver sig över Enköpingsån. Bron ligger mellan slutet på Munksundsgatan och Hamngatan.

Mitt på bron möter jag en äldre kvinna, som jag nickar lite vänligt mot, medans jag leder cykeln åt sidan så långt jag kan. Det är lite kyligt i luften, men framförallt väldigt fuktigt – och träbron är lite hal… Har nästan passerat krönet av bron när jag hör en duns och ett jämmer bakom mig.

Precis i slutet av bron har kvinnan halkat omkull i en ordentlig vurpa!  Hon har ont och håller sig om benet strax ovanför knät och säger, helt säker på sin sak, att hon har brutit benet. Det ser så ut. Hon ber mig ringa ambulans och det är förstås självklart. Tyvärr har jag inte telefon med mig!

En bil startar ett tjugotal meter bort och börjar köra, men jag ruschar iväg  och hinner banka på sidofönstret så föraren, en ung kvinna, kan stanna och hon tillkallar ambulans.

Jag stannar vid kvinnan ytterligare en kort stund, men då har ytterligare personer stannat till och ambulansen är på väg, så jag känner mig inte oumbärlig utan ursäktar mig med anledning av mitt viktiga ärende och fortsätter vidare, lite försenad, mot vallokalen.

Olyckan har försinkat  mig och jag kommer fram först halv nio.

I valet och kvalet mellan att hjälpa en människa i nöd eller att hjälpa en röstande befolkning med valsedlar, valde jag det första.

På hemvägen passerar jag bron igen. Två ambulanser är på plats och de har konstaterat ett så pass allvarligt benbrott att de tar kvinnan till Uppsala, inte till Enköpings lasarett. Såg i tidningen häromdagen att AT-läkare placerade Uppsala (Akademiska?) i absoluta botten när de betygsatte, men Uppsala är alltså enligt ambulanspersonalen bättre än Enköping på benbrott…

Överraskande nog ser jag den unga kvinnan kasta sig om halsen på en ung ambulansman och de kramas kärvänligt innan ambulansen drar iväg på kullerstenarna. Hon ler lite generat när hon möter min förvånade blick.

Livet går vidare.

Arg!? uttråkad? Nyfiken? Ok? Glad!?